En tuff dag

I morse åkte jag med en klump i magen till jobbet. Kändes inge bra. Visste hur det skulle vara där idag. Allas frågor om hur man mår. Känslan av att känna sig utanför. Alla blev inkallade till ett möte där det talades om vilka det drabbat. Jag satt ensam kvar och kände mig fruktansvärt utanför. Varför fick inte jag vara med? Kändes ju som om det blev snack bakom min rygg. Hemsk känsla. Jag vet att jag inte får ta detta varsel personligt men de tankarna går tyvärr inte att hålla ifrån sig..

Jag går som i en dimma. Hör knappt vad folk säger till mig. Allt känns bara overkligt och konstigt.

Tack Daniel för dina fina ord på bloggen. De värmer nu ska du veta. Synd du inte bor närmare. Behöver famnar nu... Det är just det man saknar just nu. Någon som står en nära som man kan öppna sig för och få prata med, krama och bli kramad av. Nån som kan säga att det kommer ordna sig. Även fast man vet att det kommer göra det men det är alltid skönt att få höra det. Man känner sig emellanåt så liten och ensam i detta. Avskyr att känna mig nere. Vill va glad och må bra. Njuta av allt det vackra som är på utsidan just nu och glädjas av att sommaren är på väg och man kan ha roligt ihop med vänner. Men idag känns det bara såå tufft orättvist..